Enkänsla av att hela kroppen rasar ihop snart. Vad är det som händer?

Åter en kväll då jag är så trött så jag inte vet vad jag heter, men inte kan sova.

Fick ett svar igår, gammal vänskap rostar aldrig! Jag har fått tillbaka en vän!

Det är jobbigt då man är sådär riktigt trött men ändå inte kan sova. En av mina svagaste sidor kan man lugnt påstå. Är enormt avis på dem som sommar direkt, önskar det var en vana även för mig istället för en ovana. Jag tänker nog för mycket.

Pratade med malin in stund på rasten och kom fort fram till att gammal kärlek aldrig rostar. Det är så sant, men hur är det med vänskap? Kan man säga samma sak där? Just nu tror jag det för efter vårat samtal har jag nästan konstant tänkt på min en gång i tiden bästa vän som valde att ta avstånd och som antagligen aldrig kommer bli den person som jag en gång kände utan och innan. Tack vare honom klarade jag motgångarna och kunde kämpa för min dröm även om jag då uppfattades som ego och ett enormt stud. Jag behövde det för min skull för att kunna stöta bort det som var så start med sötåsen de sista terminerna. Jag vet att han försvarade mig då jag inte kunde göra det själv och jag visste att han var ärlig och rättvis. Önskar att det gällde samma där, att gammal vänskap aldrig rostar..

De va då f*n, varför kan inte denna känsla av otillräcklighet bara fara åt pipsvängen och aldrig infinna sig hos mig igen. Vad var det du gjorde med mig som fick mig att må så här, så långt efteråt? Varför ska det påverka i den mildra grad? Jag vill bara ge upp och gråta ut men när du inte tillåter det, hur gör man då?

Min trötthet har tagit överhand. Denna dagen kommer inte gå att reparera.

Jag vet inte varför jag går här och känner mig deprimead. Kanske är det för att hösten gör anspråk, fast å andra sidan är det enormt fina dagar nu då solen skiner och det är kallt. Kasnke är det för att skolan inte riktigyt blev som jag hade tänka, fast även där kan man ju göra någonting åt det själv. Kasnke hänger det ihop med skolan då jag är osäker på om jag har valt rätt. Är det detta jag ska göra? Att jag kan tänka mig arbeta som rådgivare är självklart men det har kommit gram lite saker som gör att det känns som jag inte kan bli det. Skolan stöttar inte till det vilket känns väldit jobbigt. Jag brukar kunna stå på mig men jnågonstans på vägen har jag tappat det, kasnke för att jag inte vet hur det ska gå till. Som tur är finns det en ljusglimt i klassen, hon har samma mål och lite mera drivkraft än vad jag känner mig ha. Det är väldigt skönt! Det gäller väl att välja rätt LIA annars så man får in en fot någonstans. 

Jag hoppas bara att det är lite av en höstdeprission, då går den nog snart över. Annars får man väl göra det bästa av det helt enkelt.  

Nöjer meg med den här för tillf'ället. En dag snart ska jag skriva om vår vecka på Teneriffa!

Satt och kikade runt lite och kom att tänka på studenten. Det var nog den bästa dagen i hela mitt liv hittils. Kan inte beskriva lyckoruset då man tillslut fick öppna dörren, gå ut på trappan och SKRÅLA! "Sjung om studentens lyckliga...." B-M hade ju tjatat och tjatat på oss att lära oss den och tack! Det är självklart att man ska sjunga den då man springer ut på sin egen student! Efter det så letade jag ju upp mamma och pappa och alla runt omkring. Så många kilo blommor jag hade runt halsen den dagen, just då! Det var inte klokt. Så många som kom och grattade och men belv många gånger överaskad! Wow! Blev hissad mitt där ute, trodde verkligen jag skulle åka i backen! Jag lovar, de var nära att jag gjorde det! Hela kroppen var lycklig! Enormt lycklig! Gav Martin en kram och bara skrek "Vi klarade det! Fy fan vad vi är bra!"


Ett annat mycket starkt minne som jag inte kan beskriva i ord var då Emelie, Jossi och Sanne hade smugglat med sig sina utkastar hattar och låtar från då de var utkastare året innan. de lurade ner mig och då jag kom in i rummet började de sjunga.! Jag skulle kunna hoppa upp och pussa dem på sturt men istället så börjar tårarna rinna. Den känslan går inte att beskriva. Jag kan än idag tänka på den stunden och tårarna väller upp i ögonen! Tårar av lycka!  Tack ni underbara!!! 




Detta kort är ett av mina favorit kort. Det är hela jordbruksklassen. Kan inte beskriva i ord hur mycket jag saknar er! Det är helt otroligt. Så mycket som vi gjorde som bara var vi. Tänk, jag ångrar inte en sekund att jag börade på Sötåsen. Aldrig hade jag träffat Ida, Andreas, Martin, Tom, Simon, Daniel eller er andra!

Ta hand om er, jag saknar er! ♥